Skrivet av Filippa
Teletubbies. Alla kloka mödrar och fäder säger samma sak. Det är Teletubbies som gäller för bebisar med god smak. Då sitter de “som klistrade vid TV:n”, vilket låter… skönt.
Vis av Babar-floppen, gick således David och jag idag och köpte oss en Teletubbie-video på en svindyr secondhand-butik här i närheten. (Sur tant som ägde stället också – dit går vi inte mer!)
För er, som liksom jag, är helt obevandrade i Teletubbiesarnas magiska värld kommer här ett kort referat av handlingen. Storyn är enkel, (inte alls lika förfinad som Babar med andra ord.) Några olikfärgade jättebebisar med stora rumpor, TV-skärmar på magen och gälla röster springer omkring på en grön äng bland talande plastblommor. Ibland dyker det upp en stor dammsugare med ögon. Hans karaktär förstod jag inte riktigt.
Litet misstänksamt placerade jag min son framför TV: n. Han blev som vanligt sur och trumpen. TV är liksom inte hans grej. Då kastar sig en knallröd jättebebis in i bilden. Chocken var total. För oss båda liksom för tonårssonen som satt bredvid.
- Jesus! Skrek jag.
- Tabbikjäääm, tabbikjäääm! Gallskrek den knallröda jätten som svar och började fylla en stor skål med något tuggummirosa.- Tabbikjäääm!, tabbikjäääm, tabbikjäääm! Skrek han sedan om och om igen tills skålen var full. Äntligen blev han nöjd.
Då kom nästa jättebebis, gräsgrön den här gången, skakade på sin gigantiska jätteröv och skrek å sin tur: – Tabbikjääääm! Sådär höll det på. Notera att Teletubbiesar är typ 20 stycken…
En mardröm.
- Herre Gud, ska alla ha en egen skål med kräm? frågade bonussonen plågat bredvid mig.
Själv skakade jag bara matt på huvudet.
Alla skulle ha kräm. Sedan dansade de och shakade sina stora rumpor en efter en. Där stängde vi av.
Jämfört med Babar var jättebebisarna med krämen något av en succé. David var ganska intresserad. I synnerhet när någon skrek något med pipig röst. Vad jag däremot inte förstår är hur jag som mamma ska klara av dessa superhajpade, klotrunda gosebjörnar på uppåttjack i rutan varje gång jag vill ha “lugn och ro”.
Varför inte bjuda in Roger Pontare med orkester på en gång?
- Tabbikjäääm, tabbikjääm! Ser ni krämen den blåe figuren har i händerna, gott folk? Tydligen mer exlusivt än rysk kaviar! Blir man inte litet sugen på hur den smakar ändå..?
oktober 6, 2008 kl 7:07 e m |
Är de verkligen 20 st? Är de inte bara 5? jag kommer ha mardrömmar i natt.
oktober 6, 2008 kl 7:16 e m |
Äh, det kändes som 20. Kan ha varit 40 också… Mycket tabbikjäääm blev det!!! :-D
oktober 7, 2008 kl 9:15 f m |
Jätterolig text! Det här med telletubbies är för oss alla en olöst gåta (inte minst för David) och kommer förmodligen så förbli. Jag rekomenderar högläsning ur exempelvis Raskens innan det blir nö fel på ungen.
Kram!
oktober 7, 2008 kl 11:18 f m |
Nu måste jag gripa in och korrigera:
De är 4: Tinky-Winky (lila), Dipsy (grön), Laalaa (gul) och Poo (röd). Sen finns dammsugaren Nono också.
Politiskt korrekta dessutom (om TV-program för småbarn kan vara pk). Dipsy (den gröne) är färgad (dvs lite mörkare i ansiktet), Tinky-Winky homo (lila färg, triangel på huvudet och handväska. Tillräckligt tydligt för att det skulle bli ramaskri i Polen iaf).
Apropå uppåttjack och klara av teletubbisarna. Sina första fans hade teletubbisarna enligt ryktet bland ecstasypåverkade tonåringar. Precis hemkomna från nattens rejvpartyn på 90-talet var det lagom att sätta sig att titta på morgonTV och teletubbies.
Anna
P.S. Kanske har jag sett för mkt teletubbies, eftersom jag känner mig tvungen att dela med mig av detta onödiga tubbievetande?
oktober 7, 2008 kl 11:27 f m |
Hahaha! Nu undrar man ju genast om det är MAMMA Anna som älskar tubbisarna eller barnen?! :-D
Nåja. Jag tror faktiskt att vi kan köra både Raskens och Teletubbies här hemma. Jag läser ju både tantsnusk och finlitteratur själv, ju. Och än så länge är David bra mycket mer intresserade av de där röda, gröna och gula figurerna som skriker än av socialrealism av Moberg, sorry Klara… Kanske moster måste ingripa här och ge finlitteraturen en chans? :-)
oktober 10, 2008 kl 3:24 e m |
Herregud vad jag skrattade när jag läste det här inlägget! Tårarna sprutade och hela jag skumpade upp och ner pa stolen så jag trodde den skulle gå sönder! Du fångade dem på pricken, genialiskt skrivet!!!
Jag ska läsa det igen nu, det var verkligen skoj det här inlägget.
/Malin
oktober 12, 2008 kl 6:39 e m |
Tack Malin! Kanske lär man sig älska dem… Kanske inte… :-D