- Tant Barnmorskan… Pappa vill också vara med. Får han det, snälla?

 

Skrivet av Filippa

Pappor vill vara med. Inte bara som nervösa nervvrak som svimmar vid sidan av sin fru när hon föder, (för att stjäla uppmärksamheten?) utan de vill verkligen vara med på hela föräldrarskapet, hela vägen, hela tiden. På riktigt. Häftigt tycker jag. Hurra för dagens underbara svenska pappor!

Samtidigt måste man komma ihåg att det är i kvinnans kropp allting sker. Det i hennes mage ett liv växer och rör sig, det är hennes hormoner som sprätter, hennes mens som uteblir, hennes fötter och ben som svullnar, hennes humör som växlar, hennes mat som smakar illa och så slutligen mellan hennes ben som ett huvud stort som en fotboll skall pressas ut. Klart barnmorskorna har fullt fokus på henne!

Med det inte sagt att papporna skall behandlas som något som katten släpat in, något som verkar ha varit fallet för Liselotts stackars man. Hälsa kan man göra, faktiskt på alla man möter. Vara trevlig kan man också, utan att få ont. Begripligt att stackarn fick ett utbrott (men kanske inte helt rimligt att som kvinna, nyförlöst och skör, behöva tackla ett gräl mellan pappa och BB-personal.) Och visst kan jag tycka att barnmorskorna bör inkludera papporna mycket mer, inte minst för att det är minst lika viktigt för dem att förstå att de faktiskt blivit föräldrar – över en natt.

Men medan det verkliga kraftprovet för kvinnor är graviditetens alla faser – härliga som jobbiga – och den ofrånkomliga och mycket fysiska smärtan under förlossningen, så är hans kraftprov just detta – att under nästan ett års tid känna att han ständigt kommer i andra hand och ändå lyckas vara en klippa för sin fru. I’m sorry boys and girls – det ÄR faktiskt så det är, hur jäkla fel det än känns för både kvinna och man.

Litet tillspetsat:

• Hon ammar – han ser på. I bästa fall hjälper han till med vattenglas och ömma blickar.
• Barnet skriker – hon lägger det till bröstet. Han ser på.
• Han går till jobbet efter tio kaotiska dagar. Hon är hemma och boundar med sin bebis
• Hon lär på grund av tiden med sitt barn känna barnets alla tecken. Han släpar efter.
• Hon pratar bebis, bebis, bebis med andra mammor. Han jobbar.
• Barnmorsketiderna läggs på hennes mammatid. Han jobbar.

Och så vidare och så vidare… Nej, det är inte lätt att vara pappa med ambitionen att vara närvarande och skitbra när den orättvisa grunden läggs så tidigt.

De starka männen klarar det. De vet att deras pappatid kommer. Vilket den faktiskt gör! De svaga jepparna sjappar! Uselt kan jag tycka även om detta SPANKK-inlägg inte ska handla om det.

Och vad gäller min och min mans erfarenhet av personalen på BB:

Till skillnad från Liselott som verkar ha råkat ut för knasbollar, hade jag och min man tack och lov underbara barnmorskor alla sex dygn på förlossningen och BB. Så underbara att de förstod allvaret när Kettil efter två dygns vaka och profylaxandning vid min sida, litet förstulet undrade om jag inte skulle använda lustgasen bara vid värkarna och inte hela tiden. Illa illa! Den oförskämda frågan orsakade “den berömda fillipanska vreden” från min sida. -TA MIN LUSTGAS?? NEVER!!!

Själv minns jag ingenting av detta men enligt pålitiliga källor (personalen) skällde jag ut min stackars make så till den milda grad att han brast i gråt. (Okej, han hade inte heller sovit på tre dygn och förlossningen var svår.)

-Uuuuut ur mitt liv, nu på en gång och kom aldrig tillbaka, hör du det!

Men då fanns de där, de räddande änglarna, barnmorskorna också för min förtvivlade make och barnets far. Snabbt som vinden tillreddes två stora glassdrinkar till Davids blivande pappa, några han på replängds avstånd från sin vrålande och ilskna kvinna, kunde stjälpa i sig. Och efter någon timme var han på benen igen och även förlåten av mig. Tack ni änglar till barnmorskor!

Så hoppas, hoppas, hoppas att Liselott med make bara hade otur!

Vad säger ni andra? Får pappor den plats de har rätt till? Era erfarenheter?

Pappa, 33 och David, knappt en dag, myser tillsammans på BB.